Amongst colorful new wheelschairs, pinball games and German wurst und bier I fit in my meetings, browse and catch up with my friends and colleagues from far far away. As always there’s no time for play and after a four hour nights sleep, a three hour flight, a seven hour work day and a two hour mingle I’m pretty much beat.

Tomorrow offers a similar schedule but the upside is something slightly unexpected, taking place tomorrow morning in the hotel restaurant.

I. Will have. Breakfast.

But…wait for it…not a regular breaky mind you. Japanese. Breakfast.

The only breakfast I can eat regardless of sleep quality, mood and hunger. How great is that! Haven’t had it in…years. So yes, it is indeed a treat and something to look forward to.

Goodnight, lights out from Ddorf.

Image from Wikipedia.

I like Düsseldorf. It’s a cute city holding the best international exhibition in our little niche business. http://www.rehacare.de/

This is also the time where I rehearse the details on international greetings. Here my little memorandum.

One hand with most
Kiss twice with FR-IT-ES
Three with the Swiss
Not to mention the Dutch.
Hugs on hugging terms,
Plus one cheek kiss with the Brits.

If the three shows in September didn’t cause H1N1 on me it’s now or never.
I guess. Hope never.

Two years ago I visited Düsseldorf for the first time. I nice city, good atmosphere. In between I went to a show in Tokyo so I missed D-dorf last year because all international shows ran at the same dates. Very clever. Anyway, my point; I’ll be away for some days. I might or I might not update monologuer but keep one eye open as always. See you soon.

Photos: google image search (yeah, I’m lazy)

Lokala upplevelser i Düsseldorf II

Tysk TV. Ökänd. Dåligt producerat, stökig och irriterande. Dubbad kan man utelämna, även de som aldrig varit i Tyskland vet att de dubbar allt. Varje gång jag kommer hit tror jag naivt att dubbningsindustrin sakta ska börja dö ut. Att några modiga kanaler börjar texta.
Men icke. Att höra den tyska Marge Simpsons var helt outhärdligt, man rör inte Marge för det går inte att ens komma nära.

Reklamen är värst. Ordet ’lecker’ kan aldrig kännas modernt och fräscht, men ändå verkar det vara tyskarnas favoritadjektiv. Inte ens en viss hamburgerkedja får vara ifred, bah bah bah bah bah, Ich liebe es! Alla produktioner upplevs som om tiden är knapp, programledarna talar i 200km/h, rubrikerna är enkla och rent av löjliga: ’Mika Braun, kan inte själv få barn’ står det som rubrik under en kvinna som är i Afrika för att adoptera medan hon talar till kameran. Senare upprepas hennes namn och det står under ’vill adoptera en dotter’. Notera att det både innan, under och efter programmet framgått att Mika, 54, är i Afrika för att adoptera en dotter.

Suck, 22 kanaler, varav 20 tyska och dubbade. Jag hatar Jay Leno (är han inte gapig och självgod som alla andra av hans typ?) och då återstår Eurosport. Jag hatar sport också.
Så jag stänger av och somnar en stund. Nu hörs bara fläkten. Jag fick gå ut och köpa öronproppar för att fläkten låter som en startbana på Heathrow. Men annars är allt prima ballerina här på Luisenstrasse. Detta är Line, för sig själv, direkt från Düsseldorf. Tchüss.

Lokala upplevelser i Düsseldorf I

Efter en oväntat behaglig flight (undertecknad mådde varken illa eller var obekväm) och en oväntat gratis minibar på hotellet var det dags att utforska Düsseldorf by night. Eftersom jag är här i tjänsten och dessutom i sällskap av min kollega betyder ’by night’ en sund och god middag på MoschMosch (japanese noodle bar, jag väntar på öppningen i Göteborg) följt av några lokala öl på ett oerhört lokalt ställe när vårt lokala hotell. Så här var det: visst gick vi förbi hippa och fräscha ställen, men ärligt talat, ett riktigt hak är ett riktigt hak. Så vi valde ett riktigt hak där man fortfarande är opräktig och får röka inne, där det på allvar spelas tysk schlager och som är en renodlad bar. Och här kommer twisten, en bar med ENDAST medelålders män i skogshuggarskjortor, lederhosen och stentvättade högt uppdragna jeans.

Nåja, lite blickar får man väl ta som två kvinnor i en sån bar. Vi beställde två glas Schlösser Alt. Konverserade. Man hade snabbt tappat intresse för vår närvaro. Jag studerade noggrant sällskapet omkring mig. Beställde en annan lokal öl, ljusare. Efter en timme sa jag till min kollega: Jag tror vi har gått rakt in i en äkta tysk gay bar. Hon tystnade tvärt och tittade omkring. Jag fick förtydliga: (kollegas namn), alla är män härinne, över en viss ålder, med en viss stil. De är kärvänliga och kindpussas från och till. De går härifrån två och två. INGEN bryr sig om oss. Det strömmar schlager och gamla godingar från högtalarna och diskokulan i taket får tala för sig själv. Unga par vänder i dörren när de inser var de kommit. Förmodligen tror alla att vi är ett par.
Kollegan är således med på noterna och ännu mer bevis får vi när vi upptäcker två kvinnor i mängden. De pussas snabbt och kärleksfullt. Övertygad? Sa jag. Vi slapp i alla fall bli raggade på och fick vara anonyma. Så börjar min första kväll i Düsseldorf. Nu ska jag se vad minibaren kan erbjuda och vad tysk TV kan dubba. Tschüss